is it just me...

De tu går har jag förstått inte ihop särskilt bra. I alla fall inom humaniora är den allmänna synen på media dels att samla ihop all media under ordet media fast man egentligen bara pratar om massmedia, dels att massmedia är en sorts opåverkbar kraft som står utanför människorna. Massmedia är, framför både lärare, studenter och kurslitteratur, en ond kraft som påverkar oss samhällsinvånare så till den grad att vi ser världen enbart genom fördomar och ideal. Att hur massmedia ser ut är beroende av vad vi konsumenter vill läsa, se på tv och höra verkar ha gått universitetet helt förbi, alternativt så är det de obildade massorna som vill ha lätt underhållning där de slipper tänka. Att medieproducenter är människor lika mycket som de så kallade akademikerna verkar också ha gått folk förbi. Media är idag så oerhört nyanserad, mångfacetterad och demokratisk att synen som förmedlas av den akademiska världen är direkt löjlig. Media är inte lika med de tre största dagstidningarna, kvällstidningar, skvallerpress och stora tvproduktionsbolag, media är böcker, musik, radio, film, bloggar, läroböcker, affisher.


En mediekanal

Dessutom har väl massmedia aldrig kritiserats och granskats så mycket som nu, och med all rätt, alla institutioner som når så många människor med sin bild av sanningen ska granskas kritiskt och källkritiskt. Man kan ju bara önska att detta även börjar gälla läroböcker, kurslitteratur, föreläsningar, och politiska argument, som borde granskas ännu hårdare just för att vad som framförs i skolan som sanningar blir ju per definition sanningar, man litar på skolan att presentera just sanningar. Jag kommer nog aldrig förstå den massiva kritiken som framförs mot massmedia, vill verkligen dessa kritiker leva utan media i sin vardag. Om inte kan jag tycka att de istället kunde rikta in sig på att granska media, stöda de mediekanaler som är pålitliga/framför alternativa synsätt på samhället och människor/är bra på andra sätt så att dessa kan konkurrera med de gigantiska medieföretag som dominerar mediemarknaden idag. Är jag skadad av mediaprogrammet jag gick i gymnasiet? Kanske, men jag orkar inte höra en till akademikersnobbism till om åh se Aftonbladet, ja de presenterar ju verkligen sanningen, höhöhö med ett ironiskt litet leende. (Jag tycker om Aftonbladet väldigt mycket).

Eftersom jag är en sån god vän vill jag nu tipsa om min partner in crime från Mariefredstiden Pierres blogg. Den är en charmig politikkantad liten plats som är värt ett besök för de simplistiska upp-till-kampförmaningarna, och ja, man kan ju aldrig få för mycket röd-propaganda. You go Pär.

I fredags drog en vän så med mig till Fashion by Dicore på Snerikes nation, ett litet jippo med modevisning och spelning av Pacific! Väldigt trevligt och bra genomfört, fina kläder, bra musik kvällen igenom, och roligt att se Pacific!, ett jättecharmigt svenskt tvåmannaband som gör glad electropop som låter lite äldre Phoenix. Jag till och med finns på en vimmelbild här, fantastiskt fin...well.

Jag lever i rätt mycket mörker just nu, två små lampor är det enda som lyser upp mitt lilla rum, en bords som just nu är substitut för en sänglampa, samt en golv. Jag behöver en taklampa, ganska mycket. Man inser inte hur mycket man behöver en taklampa förrän man inte har någon taklampa. Det finns sjukt mycket fina taklampor, men så ha rjag en fix idé att den måste vara vit eller något i den familjen, för annars blir rummet mörkt. Den första lampan som har mött både snygghets, vithets och billighetskrav är denna från Bolagret, som jag har planer på att köpa väldigt snart.


Taklampa Petra, heter som min gamla textlärare och är från finfina Bolagret

Idag var det vår. Sa jag i alla fall, och då är det så. Även om det blåste kallt. Även fast tårarna frös till is. Nehej så var det inte. Solen sken när jag och mina flatmates tog en promenad, inte vet jag vart men Ekonomikum passerades, i Uppsala. Det blåste visserligen kallt på tightsben, men inget gnäll, det är vår!

Jag har bott i Uppsala i två veckor nu, men har varit här sammanlagt kanske hälften av den tiden. Men nu jäklar (kanske) tänkte jag hänga här hela veckan. Eller i alla fall längre än vanligt. Jag har fått in en liten veckorutin på de här få dagarna, mitt forna hem Stockholm på torsdagarna, mitt nya hem Uppsala på måndagarna. Och eftersom kära frisör har bestämt sig för att förlänga sin semester finns ingen anledning för mig att Stockholma på torsdag. Kan alltså bli min första Uppsala-vecka, om jag inte fegar ur och drar mig hemåt på lördag. Uh dis is crejzi rotlöshet.


Slagit rot

Vilket jag vet för att jag var på Öppet hus idag, på Nackademins Haga campus. Alltså i Solna, bakvänt nog. Och på öppet hus på Nackademins Haga campus var jag för att jag är väldigt intresserad av deras KY-program Förpackningsdesign. Som det verkar en vettig kombination av projektledning, produktutveckling och design, som dessutom troligtvis skulle fungera att koppla ihop lite smart med de kurser jag läser för tillfället. Huset är ett jättecharmigt stort gammalt tegelhus, omgivningarna inte de vackraste. Inuti är det både fint och ibland mindre fint. Att öppet hus-marknadsföra sig var de sådär halvbra på, inte så drivande utan ett gäng elver och lärare satt mest och log bakom sina bord, efter en stunds plirande hoppade dock en lärare på fötter och pratade lite med undertecknad. Givande, mja inte så värst, men lite. Och de bjöd på saggiga wienerbröd, hyfsat kaffe och supergoda äpple-kanelmuffins. Det var två förvirrade män vid kaffebordet, en kunde inte använda varken pumptermos eller lite större kaffebehållare med uppåt-kran, en välte ner en stapel kaffemuggar med kommentaren "Ojdå! Det här går ju bra, det första jag gör när jag kommer innanför dörren är att välta saker". Jag svarade med ett världsvant "Mmh, så kan det gå", jag orkar väl inte stå och snacka med en klant. Overall gav besöket mig huvudbry, och det hade jag redan innan.

Faktiskt otroligt mystiskt ju mer jag tänker på det. Jag talar förstås om godismysteriet. Tittar ner i godisskålen. Nej. Hopplöst. Allt känns jätteäckligt. Ändå var det jag som för mindre än ett fjärdedels dygn sedan stod med plockspaden i näven framför plastlådorna och skyfflade ner bitar i påsen. Varför väljer man ALLTID fel godis? Varför känns det alltid så gott tills man sitter med godisskålen och inser att det intealls är särskilt gott? Är det bara jag? Är jag dum i huvudet. Visst är det väl jättekonstigt.


Mmm, maybe?

Visst känns det ibland som att det man inte har på foto, har inte hänt. Minnet är inte lika starkt som bilden.


Studenten har nog de flesta bilder från, så ock jag

Planen för dagen är faktiskt, förutom vissa ärenden, att söka jobb i butiker här i stan. Tänkte, lite världsvant sådär, knalla in i valfri kläd/te/mat-butik och dra ett sälja-mig-själv-som-arbetskraft-snack och med stadig hand lämna fram mitt cv till vad som förhoppningsvis är en trevlig personalansvarig på andra sidan disken. Det kommer gå hur bra som helst, väl?

Den kom i år igen, snön i april. Awsome. Igår vid 22-tiden kändes det väldigt angenämt att vandra hem från andra sidan Uppsala i piskande snöblandat regn. Idag när gardinerna öppnades kändes det riktigt mysigt med snölagret på bilarna. Vad hände med lördagens superväder? Ge oss våren!

Idag har jag handlat för 300 spänn på ICA. Sedan satt upp fönsterfilm mot insyn på mina fönster. Och nu ska jag laga jätteambitiös mat. Med ingefära, koriander, qourn, kokosmjölk och andra vuxna ingredienser. Puh.

För två och ett halvt år sedan startade en långdragen tandregleringscirkus, och mitt första intryck av den fastsittande rälsen förmedlades till Anna och gick ungefär ut på att min mun då kändes som en grävskopskäft. Vad nu det är. Sedan en vecka tillbaka har cirkusen vart över och käften grävskopsfri. Sammanfattar känslan med orden bra och skönt. Nu har jag ett komplicerat förhållande till metall.


Här har jag spenderat mycket tid (bild från tandregleringen söder)