Åldrar, åldrad.
Nej, vanligtvis tycker jag egentligen inte att jag är särskilt gammal. Särskilt inte här i Uppsala, där de allra flesta man träffar på uni. är ett par år äldre och mer därtill ibland. Igår fick jag i och för sig höra att jag verkar mycket äldre, tydligen ger jag ett moget intryck av att vara cirka 27 bast. Intressant visserligen men inte vad jag tänkte ta upp. Nej, det är mina tonårsidoler jag ville nämna här. De har nämligen börjat ploppa ut barn! Och jo, det har de väl kanske gjort ett tag, om man tittar på alla mina tonårsidoler, de var rätt många och inte sällan inte purunga utan gott och väl ett årtionde äldre än undertecknad. Men nu är det inte bara mina idoler vilka som helst jag syftar till, det är mina idol-crushes! Jag hade två major sådana.
Nummer ett var Ola Salo. Då var jag typ 13, i cirka ett kanske två år höll det i sig, och sedan träffade jag honom full som ett ägg på en dansbana på en skärgårdsö och kände att magin liksom försvann litegrann. Men bara litegrann. Och nu är han med unge!
Nummer två, och still going strong måste jag väl ändå erkänna, är Julian Casablancas, den trasiga men ändå sammetslena rösten från The Strokes. Han vann mitt hjärta i samma veva, kanske var jag 14, då när Is This It släpptes och jag inte kunde sluta titta på de utvikbara svartvita bilderna där Julian hade svettig lugg och ligg i blicken. Och nu har även han en liten son på några veckor. Som han talar om här:
Dock, newsflash där mannen, det du tror är leenden är nog bara gaser, ungen är bara någon vecka!
Summa summarum då: ja, faktiskt så gör det här att jag känner mig rätt gammal. Jag antar att det är för att jag hade en ihopfantiserad framtid med dessa män, då för länge sen. Eller äh who am I kidding liksom, crush nummer två har jag fortfarande ett fantasiliv med. Vi är mycket lyckliga.
Nummer ett var Ola Salo. Då var jag typ 13, i cirka ett kanske två år höll det i sig, och sedan träffade jag honom full som ett ägg på en dansbana på en skärgårdsö och kände att magin liksom försvann litegrann. Men bara litegrann. Och nu är han med unge!
Nummer två, och still going strong måste jag väl ändå erkänna, är Julian Casablancas, den trasiga men ändå sammetslena rösten från The Strokes. Han vann mitt hjärta i samma veva, kanske var jag 14, då när Is This It släpptes och jag inte kunde sluta titta på de utvikbara svartvita bilderna där Julian hade svettig lugg och ligg i blicken. Och nu har även han en liten son på några veckor. Som han talar om här:
Dock, newsflash där mannen, det du tror är leenden är nog bara gaser, ungen är bara någon vecka!
Summa summarum då: ja, faktiskt så gör det här att jag känner mig rätt gammal. Jag antar att det är för att jag hade en ihopfantiserad framtid med dessa män, då för länge sen. Eller äh who am I kidding liksom, crush nummer två har jag fortfarande ett fantasiliv med. Vi är mycket lyckliga.
Festskivan.
Varje gång jag är hos mina föräldrar innan det är utgång, säger min mamma såhär.
När jag och Ingrid skulle festa då lyssnade vi alltid på festskivan innan vi gick ut!
Festskivan är The Best of Spencer Davis Group. Och nu står det gamla skivspelare i mitt gamla rum i trean vid Gullmarsplan, så innan Strand och Hästpojken i fredags lyssnade jag och min mamma på festskivan.
Och vilken festskiva!
Den finns på Spotify för de som inte har gamla skivspelare i sina gamla rum.
Och om man är sviken, besviken, eller bakfull dagen efter finns låt nummer 3, Every Little Bit Hurts, som är en sådan låt också. En sådan som byter karaktär efter humör.
(Gimmie some lovin' är dessutom en hit från filmen Notting Hill)
När jag och Ingrid skulle festa då lyssnade vi alltid på festskivan innan vi gick ut!
Festskivan är The Best of Spencer Davis Group. Och nu står det gamla skivspelare i mitt gamla rum i trean vid Gullmarsplan, så innan Strand och Hästpojken i fredags lyssnade jag och min mamma på festskivan.
Och vilken festskiva!
Den finns på Spotify för de som inte har gamla skivspelare i sina gamla rum.
Och om man är sviken, besviken, eller bakfull dagen efter finns låt nummer 3, Every Little Bit Hurts, som är en sådan låt också. En sådan som byter karaktär efter humör.
(Gimmie some lovin' är dessutom en hit från filmen Notting Hill)
