is it just me...

Fast det står en fet opponering mellan mig och sommaren känns det ändå lite som att jag redan är ledig. För det ska jag vara, hela långa sommaren. (Tror jag.) Den ska spenderas typ såhär tänker jag mig. Hoppas jordgubbarna är billiga i år.

Ikväll var det premiär för Bryggan. Supertrevligt såklart. För det är det ju alltid, och mina vänner som jag var där med tycker jag mycket om! Lite kallt var det dock. Men jag var himla glad för igår lämnade jag in min c-uppsats och det berättade jag för alla alla som ville lyssna. Sen gick jag hem, själv, och lyssnar jag på Adam Green och Ed Harcourt (!!!) och läser det här och det känns fint och tomt och så. Lite som att det kanske är dags att gå vidare från den här stan och det här livet, men jag vet inte...

Apropå ålder och sådant så är jag och mina generationskamrater i en väldigt skum position gällande musik och dess former. Typ såhär, nu: spotify, barndom: vinyl. Någonstans i tioårsåldern tror jag min familj skaffade cd-spelare...innan dess var det grammofon och förstärkare och jättehögtalare. Och en mini-grammofon inne i en gammal retro-radio, en sådan med skåp, på vinden. Där brukade jag spela mina två vinylsinglar. Det är den här och den här, fantastiskt.

Nej, vanligtvis tycker jag egentligen inte att jag är särskilt gammal. Särskilt inte här i Uppsala, där de allra flesta man träffar på uni. är ett par år äldre och mer därtill ibland. Igår fick jag i och för sig höra att jag verkar mycket äldre, tydligen ger jag ett moget intryck av att vara cirka 27 bast. Intressant visserligen men inte vad jag tänkte ta upp. Nej, det är mina tonårsidoler jag ville nämna här. De har nämligen börjat ploppa ut barn! Och jo, det har de väl kanske gjort ett tag, om man tittar på alla mina tonårsidoler, de var rätt många och inte sällan inte purunga utan gott och väl ett årtionde äldre än undertecknad. Men nu är det inte bara mina idoler vilka som helst jag syftar till, det är mina idol-crushes! Jag hade två major sådana.

Nummer ett var Ola Salo. Då var jag typ 13, i cirka ett kanske två år höll det i sig, och sedan träffade jag honom full som ett ägg på en dansbana på en skärgårdsö och kände att magin liksom försvann litegrann. Men bara litegrann. Och nu är han med unge!

Nummer två, och still going strong måste jag väl ändå erkänna, är Julian Casablancas, den trasiga men ändå sammetslena rösten från The Strokes. Han vann mitt hjärta i samma veva, kanske var jag 14, då när Is This It släpptes och jag inte kunde sluta titta på de utvikbara svartvita bilderna där Julian hade svettig lugg och ligg i blicken. Och nu har även han en liten son på några veckor. Som han talar om här:


Dock, newsflash där mannen, det du tror är leenden är nog bara gaser, ungen är bara någon vecka!

Summa summarum då: ja, faktiskt så gör det här att jag känner mig rätt gammal. Jag antar att det är för att jag hade en ihopfantiserad framtid med dessa män, då för länge sen. Eller äh who am I kidding liksom, crush nummer två har jag fortfarande ett fantasiliv med. Vi är mycket lyckliga.

Varje gång jag är hos mina föräldrar innan det är utgång, säger min mamma såhär.

När jag och Ingrid skulle festa då lyssnade vi alltid på festskivan innan vi gick ut!

Festskivan är The Best of Spencer Davis Group. Och nu står det gamla skivspelare i mitt gamla rum i trean vid Gullmarsplan, så innan Strand och Hästpojken i fredags lyssnade jag och min mamma på festskivan.

Och vilken festskiva!


Den finns på Spotify för de som inte har gamla skivspelare i sina gamla rum.
Och om man är sviken, besviken, eller bakfull dagen efter finns låt nummer 3, Every Little Bit Hurts, som är en sådan låt också. En sådan som byter karaktär efter humör.
(Gimmie some lovin' är dessutom en hit från filmen Notting Hill)

Det är så här. Som man gör.

Man vaknar med insikten i medvetandet att: idag, idag. Spänt. Ifall jag vill kan det här vara min sista salstenta. Finns allt i huvudet nu då? Min vän ringer och frågar något. Kvantitativt, det som jag brukar kunna bäst. Matte. Logiskt.

Nu: Malou har någon slags sex-tema i Efter Tio. Bra intressant.

Annika Hamrud skrev idag i DN På Stan om Ångrarna, en film om könsbytare som byter tillbaka eller inte riktigt vet, inte riktigt känner sig hemma i något av könen. Annika skrev fint, och jag tänkte på dikotoma variabler. Kanske är kön inte en sådan i framtiden. Kanske borde kön inte vara en sådan nu. Filmen Ångrarna handlar bland annat om Orlando, som vill vara både man och kvinna.
Kategoriseringen skapar väl ordning i kaoset, gör identifiering möjlig, det som bygger en identitet, det som skiljer oss från vissa och ger samhörighet med andra. Värderingar, sympatier, åsikter. Till dessa tillhörande livsstilar, klädstilar, musiksmaker, studieval, littertursmak.
Jag fick nyligen höra att jag inte klär mig som jag röstar. Då kände jag mig skev, att jag inte gjorde som jag borde, men jag borde väl ha blivit glad. Bevisat något kanske, varit den svarta svanen, den som bevisar motsatsen och gör hypotesen osann.
Inom psykolgin talas det om in- och outgroups. En grund till rasismen. Man favoriserar sin egen ingroup, de som är lika en själv, de man har nära. Ens familj. Ens landsbröder/systrar. Och så vidare.
Men då borde Orlando få flest ingroup-favoriseringar. Om h*n kan tillskrivas båda värdena på en dikotom variabel borde hela populationen favorisera Orlando.

Ibland undrar man vad folk gjorde innan internet fanns. Hur mycket ångest att inte kunna hitta igenkänning, sympati, uppmuntran, inspiration. Så jag tänkte tipsa om några av mina uppmuntrande:

Le Love & Bittersweet

"For the people that wish loneliness wasn't a part of them, but put up with it anyhow. For the people that are okay with taking up all of the room in the bed, even if sometimes it feels a little empty. For the people who wake up in the morning with no missed calls, but smile anyway." (från le love!)

Efter hemtenta kommer solsken tänkte jag. Och solsken kom det ju i och för sig. Men nu är jag, också, sjuk. Tack.

Men den här är bra:


Tack för mig, då ska jag sova. Eller? Nej inte innan jag har fått dela med mig av allt som gått fel för mig idag.
I natt kunde jag inte sova/när jag vaknade mådde jag piss/hemtenta-deadline idag och jag var tvungen att printa och gå till skolan för att lämna in/skrivaren fungerade inte/fungerade fortfarande inte efter antal åtgärder/planeringen sket sig och jag var näranog sen/min genväg var spärrad av en fastfrusen grind/i skolan var den första datorn jag satte mig vid låst av en pucko-användare/i utskriftkön tror en kvinna att hon kan tränga sig före mig med sitt lilla kopieringskort i högsta hugg/på ica tycker folk att det är lämpligt att stå stilla precis där jag ska gå/före mig i kassan står segt gammalt par som inte hör vad det är de ska betala/de står också i vägen/innanför vår ytterdörr snubblar jag över en väska/sen går jag in i en vägg med datorn i händerna..well that's about it, men det räcker väl!

På onsdag ska jag på ta-en-öl-dejt.



Det där med ålder...

Idag: bakis, tv, ledig
Imorgon: hemtentafärdigställande, återgång till de levande

såhär

&

såhär

Dagens PMS-tips. Man kan ha det värre än vad du har det just nu!

Idag är det första dagen på 2010, igår firade jag in det på gask med framgång. Många har försökt sammanfatta hela det gågna decenniet på olika sätt och i olika kategorier. Här finns till exempel en lista på de bästa låtarna, den är bra och stämmer relativt bra med hur min lista hade sett ut om jag hade pallat att konstruera en sådan. Och den är rolig att lyssna på men nästan roligare att läsa. Skribenterna berättar om sina minnen till låtarna, och de var allihop kring 20 när 00-talet inleddes. Det var inte jag. Men det är nästan chockerande hur många minnen man kan framkalla genom att associera med de här låtarna...

...till exempel att min mamma köpte Håkan Hellströms debut när vi var i Norrköping 2000, på den fantastiska skivaffären Vaxkupan, och att jag inte hade hört talas om honom då, men att detta mer eller mindre inledde mitt musikintresse och min era av god smak. Skivan fick jag sen.
...eller när jag upptäckte Broder Daniel ordentligt då de spelade Shoreline på Sen Kväll med Luuk 2001, jag spelade in framträdandet på video (ja, VHS) och tittade om och om.
...eller när jag köpte The Strokes debutalbum, fantastiska Is This It, på Konsum (!) i Västervik, eller var det Vimmerby, och lyssnade på det i min morfars bil eftersom varken han eller vår bil hade någon cd-spelare.
...eller när jag lyssnade massor på radio och alltid hade ett tomt kasettband i stereon för att så fort en bra låt kom på spela in den och alltså efter en tid hade typ en miljard blandband med hela och ibland halva låtar, och ibland med p3's signaturslinga mitt i låten.
...eller när jag i ett regnigt Eksjö satt på ett kebabhak och Crazy in Love med Beyoncé och Jay-Z kom på tv:n som satt i taket och en kille jag tyckte om sa att den låten tyckte han om och då tyckte jag också om den sen.
...eller för inte länge sen när en annan kille påstod att Postal Service har gjort Världens Bästa Låt, Such great heights, och jag ville inte hålla med av trots men jag var tvungen.
...eller en dans i Uppsala till Paper Planes, M.I.A.
...och han som inte visste vem Morrissey var när jag och Ulle inte blev fulla vad vi än gjorde.
...när jag läste om vilken smak man borde ha i Aftonbladets Puls-bilagas sista sidor där Fredrik Virtanen huserade och jag köpte flera skivor på hans rekommendation utan att jag hört nästan något av artisten, typ The Streets, The Strokes, och jag har inte ångrat mig.
...och att jag för länge sen hade en stereo där man kunde ha tre cd-skivor i samtidigt och växla mellan dem, och där jag en lång period 2001 alltid hade The Ark, Håkan Hellström och Silverbullit i stereon.
...eller när min morfar dog 2003 och jag lyssnade på Broder Daniels WWWW och tyckte att alla svek
...och festivaler där allt kändes som den bästa spelningen någonsin, alla människor de trevligaste någonsin.
...2006 när jag och Johanna städade husvagnscampingen på Hultsfred i strålande solsken, fick konstiga solbrännor, träffade roliga campare och andra, och såg The Strokes för första gången genom en enorm mängd damm.
...eller när jag skrev om The Thrills Big Sur i bokuppgiften i engelska a på gymnasiet för att boken On the Road av Kerouac fick mig att tänka på den.
...när jag lånade Phoenix andra skiva Alphabetical på Årsta bibliotek och blev kär i fransk blasépop
...eller när jag och Kristin upptäckte att vi varit på samma Broder Daniel-spelning på Annexet 2003 och bara la till det till allt annat vi hade gemensamt
...och att jag fortfarande har Justice D.A.N.C.E som ringsignal.
...och att Mirkka och jag dansade våren 08 till we are yr friends/never be alone

...bland annat...

Det måste kanske gå lite tid innan händelser blir såna där roliga nostalgiska minnen och inte bara händelser som alla andra. Men 00-talet är det årtionde jag vuxit upp, flyttat från min uppväxtstad, förlorat människor, upptäckt att människor kommer och går, haft självförtroendedippar och tandställning, haft otroligt roligt, blivit kär i Stockholm, blivit kär, blivit glad, blivit besviken, fotat, skrivit, hållt tal, tagit studenten, flyttat hemifrån. Kanske inte blivit vuxen men blivit en person.


2004 (födelsedag), 2005 (hultsfred), 2006 (fotouppgift självporträtt)


2007 (praktik Odenlab), 2008 (Paris), 2009 (Theodor Jensen, V-dala, Uppsala)