is it just me...

Jag läste i tidningen idag att man skulle njuta av och uppskatta sin vardag, för då kan man vara lycklig hela tiden i stället för att känna vanlig hederlig vardagstristess. Det lät ju rätt bra. Men jag tror redan att jag uppskattar min vardag. Kanske till och med för mycket? Jag blir glad över det väldigt lilla. Men vad tusan, det tror jag bara är hälsosamt.

Idag till exempel, är det lördag (mja okej, söndagen har börjat klocktids-mässigt). Det är också min pluggfria dag, första sedan tentaplugget körde igång mer eller mindre ganska direkt efter kursstarten. Dessutom var det sjukt fint väder och nästan sommarvarmt. Jag har bara hängt hemma med sambon som snart lämnar oss, Kristin. Kollat på The Hills. Ätit godis. Vart en sväng till Apoteket åt stackars Mirkka som stukat sin fot, och sett hennes rum med den fina utsikten. Ätit sushi med Kristin. Klivit över flyttlådor. Dammsugit (jag och min mor har en diskussion angående om det heter dammsugit eller dammsugat, men hallå; sugat?). Kollat på American History X på tvn. Shoppat lite. Fantastiskt vardagligt trevligt.

Såg förresten en sjukt bra drabbande film igår på vår film-räk-vin-hejdå-kristin-kväll (lägg märke till rimmet) här i lägenheten igår. Den hette Pojken i randig pyjamas. Den borde man se. Bara en hint.