Mando på Cirkus

Jag älskar konserter. Jag älskar Mando Diao. Kändes som bra förutsätttningar för torsdagens spelning på Cirkus. Och den blev precis så bra som jag hade hoppats. Mando var verkligen i form, energin stod som spön från scen om inte från allra första början, som faktiskt var en aning seg, så från och med Gustafs ord om att spelningen dittills hade varit ett luftslott och att den började nu. Vilket den gjorde. Det var fjärde gången (+ bonusgången på SR-festivalen här nedan) jag såg bandet och spelningen påminde om de tidiga jag såg 2002-2003 energimässigt, det var ett hungrigt Mando igen, väldigt trevligt. Det slår mig under spelningen hur otrolit många bra låtar det här bandet har gjort. Och som alltid vilka grymma scenpersonligheter de två sångarna Gustaf och Björn, och faktiskt även basisten Carl Johan, är och vilken kontakt de lyckas etablera med publiken.

image90
Mando Diao 2004 på SRs radiofestival i Stockholm

Cirkus är en väldigt fin lokal, och Mando Diao gjorde även denna scenen till sin egen, det är bra jobbat. Tre saker var dock märkliga med spelningen, as follows; Det ena förbandet Those Dancing Days, att ha sittplats, den väldigt unga konsertpubliken. Adam Tensta blev en finfin förakt, men TDD var märkligt nog inte alls bra. Som många andra antagligen hade jag bara hört låten Hitten tidigare, och den bäddar för rätt höga förväntningar, men de blev inte infriade för fyra öre, nej det enda bra med TDDs lilla uppvisning var deras talangfulla trummis och keybordistens dansmoves, och möjligtvis sångerskans mikrofonfrilla.
Sittplats var märkligt, så jag stod! Nej jag kan inte se på en konsert som en bioåskådare, det känns faktiskt inte helt rätt. Nåväl. Det är bra att ha jackan nånstans.
Många 13-åringar på den här spelningen fanns det. Två av dem, av kvinnligt kön, skrek definitivt sönder mina trumhinnor redan innan bandet gått på scen. Tack för den, flickor. Jag kände mig gammal. När jag märkte att de flesta hade superkoll på Mandos två senaste skivor, medan jag själv blev lyckligast när de spelade låtar (förvånansvärt många faktiskt) från Bring 'em in från 2002, kände jag mig ännu mer gammal. När jag tänkte på att jag var i de flestas ålder första gången jag såg Mando, 2002 på Kalasturnén i Huskvarna, kände jag mig också, yes, gammal. Usch.
Overall, bra bra spelning.
Jag såg Aftonbladets recensent Håkan Steen utanför Cirkus, tänkte fråga vad han tyckte. Men jag stoppade mig själv och läste tidningen dagen efter. Han tyckte den var bra. Jag tycker han har rätt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0