Boden-snygga i Körprogram
Körslaget, Caroline af Ugglas programkoncept, säsongstartade i kväll på 4an. Faktiskt mer underhållande än jag trodde, helt vanliga människor sätts ihop till en kör av en känd artist, från dennes hemstad, som sedan leder denna kör i valfri låt. Sköna människorna i körerna är den stora behållningen med programmet, och det är en rolig blandning av kändisar, från Siw Malmqvist, över Brolle till Joakim Cans. Brolle förresten, är från Boden, och shit så snygga alla människor tydligen är där, att döma av de som dök upp på luggens audition.
Flyttbestyr
Dagen har ägnats åt mina möblers flytt till Uppsala. Mitt rum har alltså flyttat under lördagen, men jag är kvar i Stockholm än så länge. But not for long. Imorgon söndag flyttar jag själv in i mitt nya rum, helt galet känns det, men kul med förändring. Men Stockholm kommer jag sakna fruktansvärt mycket, med allt vad staden innebär, efter inte så långa fyra år känner jag mig verkligen hemma här.
En parantes. Sjukt kul att åka flyttbil. Man är högre upp än alla andra på vägarna, och sitter tre i bredd. Komiskt på så många sätt.
Tentaångest på plats
Imorrn smäller det. Tenta på pedagogikens historia. Medeltid till nutid. It's all in my head. Hoppas jag.
Patrick
Kollade som vanligt på House igår, Hugh Lauries storhet går inte att ta miste på, och till min förtjusning dök Patrick upp i rollen som dagens patient. Vilken Patrick talar jag om då, jo Patrick Fugit så klart. Fugit spelar huvudrollen i världens bästa film, alla kategorier, Cameron Crows Almost Famous frrån 2000. Himmel så jag älskar den filmen, och så jag har tittat sönder den sedan 12 års ålder fram till nutid, jag kan nästan rabbla hela skiten by heart. Så Patrick var definitivt min teenidol nummer ett. Men sedan Almost Famous har jag inte sett någon lika fantastisk uppvisning av killen, har faktiskt knappt sett honom alls. Jo, i lång osmickrande frisyr i filmen White Oleander (2002), och tydligen medverkade han i svensken Jonas Åkerlunds film Spun (2002) som jag dessvärre inte har sett. Men i House var Patrick sådär charmig som han var i Almost Famous igen, tack Patrick, försvinn inte igen och spara för tusans skull inte ut håret en gång till.
Fugit i House
Våffeldagen
Våren verkar full av högtider och särskilda dagar där det är legitimt att moffa i bakverk, mat och liknande trevliga saker. Så ock denna dag, för idag är det våffeldagen. Problemet med våfflor, som inte gäller för till exempel semlor och påskkäk, är att man inte kan köpa sig en färdig och förpackad våffla i mataffären, nej får våfflan ska ju vara varm, frasig och nygräddad. Puh. Vad jobbigt det blev. Men det är ju så himla gott.
Våffla med persika och ricottaost, yum.
(bild från ica.se)
Våffla med persika och ricottaost, yum.
(bild från ica.se)
Rekord
Rekord slogs här på bloggen igår, med hela 9 unika besökare. Detta var ju oerhört, för att låna lite ord från Svensk Pop. Way to go, keep it up.
Guilty pleasure
Jag skulle kunna skriva om mango här, för det är verkligen sjukt gott, men det är ju nyttigt så det blir inte riktigt ett guilty pleasure. Nej, vad jag ska skriva nu är en hyllning. En hyllning till det bästa TV3 har att erbjuda på måndagskvällar, det underbaraste av underbara inredningsprogram, detta är en hyllning till Design: Simon & Tomas. Det är så fantastiskt underhållande. Produktionen, de små tankebubblorna, hunden Albert, Simons språkliga äventyr, de två designernas vita Titanväskor, luftmadrasserna, scenerna där Simon och Tomas ska sova på luftmadrasserna hemtrevligt pratandes med tända doftljus, Tomas frisyr, charmiga byggkillen Dick, och såklart att det blir så jäkla snyggt överallt de där snubbarna sätter sina fingrar. Alltså blev jag ledsen när jag såg att serien nu har tagit ett uppehåll, och därför passar jag på att hylla detta genialiska program. Framför allt Simon är genial, mannen borde få en egen talkshow, eller bara ett program där han sitter och pratar i en timme. Jag skulle kolla.
Simon & Tomas, och Albert (bild från tv3)
Simon & Tomas, och Albert (bild från tv3)
Förhoppningar och regnbågar
Nå, det kanske inte är så pompöst och poetiskt härligt som Håkan Hellström-strofen lovar, men just nu hoppas jag på sommarjobb på Ikea, som jag precis har sökt. Så wish me luck.
Skägg-Ola
Skägg är oftast en ful look, för de allra flesta ser det föråldrande och lite sunkigt ut sådär. Men en man som passar i skägg, det är Ola Salo. Ola Salo ska spela Jesus i Jesus Christ Superstar i Malmö, så Ola Salo har Jesus-skägg. Som Anders Kraft på fyrans nyhetsmorgon sa, för snart kommer Ola och hans skägg dit och pratar;
"Han ser ju ut som Jesus, och det vet han ju om."
Roligt sagt Anders. Och det är nog alldeles sant. Vilket passar bra, Ola är ju lite som en vår tids Jesus. Typ. Och snygg i skägg.
Ola i skägg (bild från dn.se)
This is a last
Måndag morgon, påsken är över och det slår mig att den gångna helgen var min sista boendes här. Nästa helg går flyttlasset. Väldigt märkligt.
Idag ska jag gå ut i snön. Man kan ju hoppas att även detta blir en last time, för det här halvåret i alla fall.
Idag ska jag gå ut i snön. Man kan ju hoppas att även detta blir en last time, för det här halvåret i alla fall.
Väderviktigheter
Meterologen på 4ans nyhetsmorgon sa, och hon får ju inte ljuga, att nu är det det kalla vädrets highpoint och att sedan, i nästa helg, ska det bli sol! och varmt! 10-15 grader till och med! Vår!?
Gladelig påsk
Ät ett ägg, pyssla ihop en kyckling, måla fräknar i ansiktet och knyt en sjal runt huvudet, arrangera grenar och fjädrar i vaser, besök en gudstjänst, inte vet jag. Jag ska äta godis. Och sill. Men se för bövelen till att ha en glad påsk.
Gavin & Stacey
Den nya brittiska komediserien Gavin & Stacey (SVT2 onsdagar 20.00) är min nya favorit. Som Skins fast vuxnare och mer klassisk och uppenbar komedi med älskvärda karaktärer och gapskrattroliga situationer som känns genuina. Handlar om unga paret Gavin (Mathew Horne) och Stacey (Joanna Page) som inleder ett förhållande på internet och sedan går vidare till verkliga livet, och är komplett med supersköna bikaraktärer, de bådas bästa vänner, överviktiga och cyniska Nessa (Ruth Jones) och Smithy (James Corden). Riktigt riktigt roligt, och det finns inte några enorma mängder komediserier som får mig att skratta i nästan varenda scen. Se den!
this is a first
Första inlägget från min kära nya dator som än så länge sköter sig finfint, och är snygg för utseendet är ju viktigast har jag fått höra. Det jobbiga arbetet att flytta över allt från gamla datorn till denna återstår ännu tyvärr, och vem visste hur megajobbigt det var att flytta över iTunesbiblioteket mellan datorerna, jag tycker synd om mitt framtida själv som måste traggla sig igenom detta gissel. Man skulle utveckla en produkt man ställde mellan datorerna som bara tog allt från den ena, stoppade in det i den andra och sen var det klart. Nåväl.
Det var även första gången jag fick en leverans av ett paket till min dörr, och fick skriva på ett kvitto, sådär som de alltid gör på tv. Det var kul och jag kände mig vuxen.
Nu ska jag bege mig ut i snöstormen för sväng på stan. Så här mycket snö i slutet av mars är varken normalt eller hälsosamt. Nå, mot sherwoodskogen, vänner.
Det var även första gången jag fick en leverans av ett paket till min dörr, och fick skriva på ett kvitto, sådär som de alltid gör på tv. Det var kul och jag kände mig vuxen.
Nu ska jag bege mig ut i snöstormen för sväng på stan. Så här mycket snö i slutet av mars är varken normalt eller hälsosamt. Nå, mot sherwoodskogen, vänner.
It's gonna snow and that's for sure
Dagens lektion i tragiska fakta om vardagen blev denna: det blir ingen vår utan ett bakslag med snö i mars. Förra året kom snön till och med i april. Och i år kom den idag, blötsnö som inte la sig, men ändå. Snö. Mars. Efter dagar med sol, plusgrader och vår i luften. Tack för den uppmuntringen.
Dagens låt blev till följd av vädret Morning Paper Dirt av Mando Diao från Ode to Ochrasy.
"It's gonna rain, that's what they say
But we're just gonna cover our heads"
Dagens låt blev till följd av vädret Morning Paper Dirt av Mando Diao från Ode to Ochrasy.
"It's gonna rain, that's what they say
But we're just gonna cover our heads"
Tv-favvo
Min nya tv-favvokväll är faktiskt i kväll, söndagar alltså. Men bara den senare delen av kvällen, då SVT bjuder Nip/Tuck, en serie om de två plastikkirurgerna Sean och Christian och deras tokiga och vanliga problem, den blir bara bättre och mer intressant. Direkt efter går nya Seven ages of rock på Kanal 9, riktigt intressant om hur rockmusiken har utvecklats från 60-talet, en bra skildrig samtidigt som den faktiskt kommer med nya vinkar, vilket inte är så lätt med det valda ämnet. Bra artistintervjuer, dessutom.
Nip/Tuck SVT 2, 21.20
Seven ages of rock Kanal 9, 22.10
Nip/Tuck SVT 2, 21.20
Seven ages of rock Kanal 9, 22.10
För en lång lång tid
Håkan Hellströms nya singel är precis sådär fantastisk som bara Håkans singlar kan vara. Lite mer lågmält intensiv än han kanske har varit tidigare, främst i början av karriären, låter För en lång lång tid som en nersaktad En vän med en bil ungefär. Och texten! Texten!
Melodifestival
Någon tycker att det är nördigt, men det är ju Sveriges största gemensamma kulturevenemang och det känns ju som lite obligatoriskt i allmänbildningen att i alla fall se finalen i melodifestivalen.
Det blev ju inte ett överraskande resultat men det blir det ju aldrig. Det är nästan en av de saker som är roliga med den här tävlingen, när det kommer till slutresultatet är det aldrig några skrällar, och oavsett smak ser de flesta vinnaren som en godkänd låt.
Charlotte Perellis Fredrik Kempe-skrivna vinnarlåt är ju bra. Inte bra på det sättet att jag köper singeln och dansar och sjunger högt varje gång jag får höra den, utan kvalitativt bra. Men återigen blir jag påmind om den låga nivån på texterna. Hela tävlingen är verkligen proppad och lite överfull med klyschor, floskler och "just like the moon".
Och vinnarnumret som helhet är faktiskt slagkraftigt som tusan, den placerar sig säkert helt hyfsat, topp tio men inte topp fem skulle jag gissa (fast jag är sämst på att gissa).
BWO i kreativa outfits, en favorit (bild från qx.se)
Jag hade hoppats på BWO eller Rongedal, helt enkelt för att det var två bra låtar och de båda numren står för kvalitetshumor (till skillnad från Christer "scary lismare" Sjögren). Varje gång jag ser de identiska tvillingarnas slide nerför rampen och taktfasta tickande med händerna, och Alexander Bards spader knekt-kostym skrattar jag högt. Och hjärtligt. Och himmel så het Martin Rolinski är.
Det är helt galet att miljontals människor sitter och ser det här programmet samtidigt. Det är riktigt imponerande att man lyckas med en sådan stor produktion, att så många engageras. Jag känner mig som en del i något större. Bwahaha.
Det blev ju inte ett överraskande resultat men det blir det ju aldrig. Det är nästan en av de saker som är roliga med den här tävlingen, när det kommer till slutresultatet är det aldrig några skrällar, och oavsett smak ser de flesta vinnaren som en godkänd låt.
Charlotte Perellis Fredrik Kempe-skrivna vinnarlåt är ju bra. Inte bra på det sättet att jag köper singeln och dansar och sjunger högt varje gång jag får höra den, utan kvalitativt bra. Men återigen blir jag påmind om den låga nivån på texterna. Hela tävlingen är verkligen proppad och lite överfull med klyschor, floskler och "just like the moon".
Och vinnarnumret som helhet är faktiskt slagkraftigt som tusan, den placerar sig säkert helt hyfsat, topp tio men inte topp fem skulle jag gissa (fast jag är sämst på att gissa).
BWO i kreativa outfits, en favorit (bild från qx.se)
Jag hade hoppats på BWO eller Rongedal, helt enkelt för att det var två bra låtar och de båda numren står för kvalitetshumor (till skillnad från Christer "scary lismare" Sjögren). Varje gång jag ser de identiska tvillingarnas slide nerför rampen och taktfasta tickande med händerna, och Alexander Bards spader knekt-kostym skrattar jag högt. Och hjärtligt. Och himmel så het Martin Rolinski är.
Det är helt galet att miljontals människor sitter och ser det här programmet samtidigt. Det är riktigt imponerande att man lyckas med en sådan stor produktion, att så många engageras. Jag känner mig som en del i något större. Bwahaha.
Nagellack
Jag kan inte sluta titta beundrande på mina naglar. Och det är nog för att de är rosa, det har de troligtvis aldrig vart förr. Mina favoriter har varit svart och rött i omgångar, och lila på senare dar. Men just för tillfället är det Isa Doras Wonder Nail i färgen Happy Pink. Gissar att det beror på pepp-behovet, som i sin tur beror på superäckelvädret, men vad vet jag, jag är ju inte ens en tredjedel beteendevetare än.
Fast det här är rött (bild från isadora.com)
Fast det här är rött (bild från isadora.com)
Referensproblemet
Det är mars, vilket betyder att nu är det verkligen dags att söka sommarjobb pronto. Vilket innebär uppdatering av cv. Vilket för mig innebär referensproblemet. Jag har nämligen inte så många sådana, helt enkelt för att jag inte har haft några jobb att tala om. Visst, jag har stått som timvikarie inom barnomsorgen i nästan ett år nu, men sällan varit på samma ställe i mer än en dag, ergo ingen referens. Och ja, jag har skrivit fem artiklar till en tidning, men jobbat helt självständigt och resultatet: en arbetsgivare som inte har en aning om annat än resultatet. Vad som återstår är en snäll referens. Från en praktik. Bra jobbat Lisa, snart 20 år.
Rihanna, Adam och Hovet
När det är evenemang på gång i Globenarenorna brukar det definitivt märkas på strövarna i Globen Shopping. Rihanna spelar alltså på Hovet ikväll, himla duktig och snygg tjej, men jag har inget grepp om hur hennes fanbase kan tänkas se ut. Men nu ska jag bege mig till Globen Shopping snart för matinhandling, så det lär jag få se snart. Och förband även här är Adam Tensta, den mannen är överallt!
Kvällens uppställning på Hovet, 19.30
Dumt, rockparty, dumt
Jag vet inte riktigt hur sommaren ser ut, men jag hoppas att den inkluderar minst en dags Hultsfred 08. Men så gör Rockparty såklart så att de sprider ut mina vill-se-band och artister över dagarna, schemat för den största scenen Hawaii är med andra ord klart. Hur ska jag kunna välja mellan Babyshambles och RATM på måndagen, The Hives på tisdagen, och Håkan Hellström på lördagen?
Så här såg det ut på Hultsfredsfestivalen 2006
Så här såg det ut på Hultsfredsfestivalen 2006
Blommigt från Topshop
Blommigt är ju ett trevligt mönster, och ger sommarpepp vilket alltid är välkommet. De bästa blommiga blusarna kommer från Topshop.
Favoriter (bilder från topshop.com)
Och nu levererar webshopen visst till Sverige också. Då vore det ju trevligt att inte vara budget-bunden.
Favoriter (bilder från topshop.com)
Och nu levererar webshopen visst till Sverige också. Då vore det ju trevligt att inte vara budget-bunden.
Valångest
Senast igår hörde jag ett opinionsundersökningsresultat som återigen pekar med hela handen åt vänster. Alltså, om det blev val idag, skulle regeringen störtas, MUHAHA. Nej, låt oss bli seriösa. Det är konstigt att folk kan ångra sig efter att ha röstat på ett alternativ som faktiskt bara har infriat det de lovat. Mycket kan man säga om den borgeliga regeringen men inte att de inte förvarnade om sina åtgärder. Hur kommer det sig då att folk har röstat som de gjort när de nte kan stå bakom konsekvenserna av sina egna röster? Det finns inga politiska dagen efter-piller, folks.
En annan valångest är min egen. Det finns en sjuk känsla av tillfredställelse när man spenderar stora summor pengar, men bara om man känner att de spenderas på något som är värt pengarna. Idag har jag kommit till ett beslut om den laptop jag måste köpa, och jag ska köpa den idag för att inte förlora den rabatt som det är sista dagen för att utnyttja, och jag har ångest. Jag är inget datorproffs. Tänk om den är totalt oduglig, inte olikt den jag använder nu. Tänk om, tänk om, tänk om, hjälp. Det blir en Dell Inspiron 1525.
This is it (bild från dell.com)
En annan valångest är min egen. Det finns en sjuk känsla av tillfredställelse när man spenderar stora summor pengar, men bara om man känner att de spenderas på något som är värt pengarna. Idag har jag kommit till ett beslut om den laptop jag måste köpa, och jag ska köpa den idag för att inte förlora den rabatt som det är sista dagen för att utnyttja, och jag har ångest. Jag är inget datorproffs. Tänk om den är totalt oduglig, inte olikt den jag använder nu. Tänk om, tänk om, tänk om, hjälp. Det blir en Dell Inspiron 1525.
This is it (bild från dell.com)
Åland
Yes, det blir en Birka Paradise-kryssning på fredag. Komplett med bubbel att skåla i, för att de fyller år eller något, det lönar sig att nappa på erbjuanden. Och billigt är det också. Då ska vi glömma alla bekymmer, hurra!
Mando på Cirkus
Jag älskar konserter. Jag älskar Mando Diao. Kändes som bra förutsätttningar för torsdagens spelning på Cirkus. Och den blev precis så bra som jag hade hoppats. Mando var verkligen i form, energin stod som spön från scen om inte från allra första början, som faktiskt var en aning seg, så från och med Gustafs ord om att spelningen dittills hade varit ett luftslott och att den började nu. Vilket den gjorde. Det var fjärde gången (+ bonusgången på SR-festivalen här nedan) jag såg bandet och spelningen påminde om de tidiga jag såg 2002-2003 energimässigt, det var ett hungrigt Mando igen, väldigt trevligt. Det slår mig under spelningen hur otrolit många bra låtar det här bandet har gjort. Och som alltid vilka grymma scenpersonligheter de två sångarna Gustaf och Björn, och faktiskt även basisten Carl Johan, är och vilken kontakt de lyckas etablera med publiken.
Mando Diao 2004 på SRs radiofestival i Stockholm
Cirkus är en väldigt fin lokal, och Mando Diao gjorde även denna scenen till sin egen, det är bra jobbat. Tre saker var dock märkliga med spelningen, as follows; Det ena förbandet Those Dancing Days, att ha sittplats, den väldigt unga konsertpubliken. Adam Tensta blev en finfin förakt, men TDD var märkligt nog inte alls bra. Som många andra antagligen hade jag bara hört låten Hitten tidigare, och den bäddar för rätt höga förväntningar, men de blev inte infriade för fyra öre, nej det enda bra med TDDs lilla uppvisning var deras talangfulla trummis och keybordistens dansmoves, och möjligtvis sångerskans mikrofonfrilla.
Sittplats var märkligt, så jag stod! Nej jag kan inte se på en konsert som en bioåskådare, det känns faktiskt inte helt rätt. Nåväl. Det är bra att ha jackan nånstans.
Många 13-åringar på den här spelningen fanns det. Två av dem, av kvinnligt kön, skrek definitivt sönder mina trumhinnor redan innan bandet gått på scen. Tack för den, flickor. Jag kände mig gammal. När jag märkte att de flesta hade superkoll på Mandos två senaste skivor, medan jag själv blev lyckligast när de spelade låtar (förvånansvärt många faktiskt) från Bring 'em in från 2002, kände jag mig ännu mer gammal. När jag tänkte på att jag var i de flestas ålder första gången jag såg Mando, 2002 på Kalasturnén i Huskvarna, kände jag mig också, yes, gammal. Usch.
Overall, bra bra spelning.
Jag såg Aftonbladets recensent Håkan Steen utanför Cirkus, tänkte fråga vad han tyckte. Men jag stoppade mig själv och läste tidningen dagen efter. Han tyckte den var bra. Jag tycker han har rätt.
Mando Diao 2004 på SRs radiofestival i Stockholm
Cirkus är en väldigt fin lokal, och Mando Diao gjorde även denna scenen till sin egen, det är bra jobbat. Tre saker var dock märkliga med spelningen, as follows; Det ena förbandet Those Dancing Days, att ha sittplats, den väldigt unga konsertpubliken. Adam Tensta blev en finfin förakt, men TDD var märkligt nog inte alls bra. Som många andra antagligen hade jag bara hört låten Hitten tidigare, och den bäddar för rätt höga förväntningar, men de blev inte infriade för fyra öre, nej det enda bra med TDDs lilla uppvisning var deras talangfulla trummis och keybordistens dansmoves, och möjligtvis sångerskans mikrofonfrilla.
Sittplats var märkligt, så jag stod! Nej jag kan inte se på en konsert som en bioåskådare, det känns faktiskt inte helt rätt. Nåväl. Det är bra att ha jackan nånstans.
Många 13-åringar på den här spelningen fanns det. Två av dem, av kvinnligt kön, skrek definitivt sönder mina trumhinnor redan innan bandet gått på scen. Tack för den, flickor. Jag kände mig gammal. När jag märkte att de flesta hade superkoll på Mandos två senaste skivor, medan jag själv blev lyckligast när de spelade låtar (förvånansvärt många faktiskt) från Bring 'em in från 2002, kände jag mig ännu mer gammal. När jag tänkte på att jag var i de flestas ålder första gången jag såg Mando, 2002 på Kalasturnén i Huskvarna, kände jag mig också, yes, gammal. Usch.
Overall, bra bra spelning.
Jag såg Aftonbladets recensent Håkan Steen utanför Cirkus, tänkte fråga vad han tyckte. Men jag stoppade mig själv och läste tidningen dagen efter. Han tyckte den var bra. Jag tycker han har rätt.
Kulturella äventyr
Den gångna lördagen var min finkultur-dag, jag besökte nämligen Stockholms Stadsteater och den utomordentliga föreställningen Mästaren och Margarita (bok av Michail Bulgakov). Den var bra, underhållande i massor faktiskt, och Jakob Eklund som spelade Professor Woland passade riktigt bra i sin roll som cynisk hånskrattande underhållande satan.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Jag kände mig väldigt hemma bland tanterna i sina finaste broderade cardigans och herrarna med hatt och kostym, och kulturkoftorna i yngre medelåldern, förvånande nog. Dock vill jag här framföra en önskan till Stadsteatern, snälla rara, inför för oss normallngas skull en längdgräns, eller sätt de onormalt storväxta på den vertikala leden i en särskild loge/inhängnad/bur och släpp inte för alt i världen ut dem. De hamnar nämligen alltid, med 100 % säkerhet, framför just mig! Jag lovar! Och nog för att jag ståtar med 170 centimeter över havet, men jag såg i lördags inte alls över huvudet på 2-metersmannen och hans (betydligt yngre, är det vanligt i teaterpublikkretsar?) lika långa kvinnliga sällskap som hade positionerat sig framför mig och min far. Tack, långa paret, tack för det. Ändå en väldigt trevlig lördag och ett lyckat teaterbesök. Se den, det är en härlig surrealistisk och överraskande pjäs, jag måste nog ta och läsa boken. Ja, efter att ha avklarat alla sjumiljarder sidor till nya delkursen i pedagogisk historia, såklart.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Jag kände mig väldigt hemma bland tanterna i sina finaste broderade cardigans och herrarna med hatt och kostym, och kulturkoftorna i yngre medelåldern, förvånande nog. Dock vill jag här framföra en önskan till Stadsteatern, snälla rara, inför för oss normallngas skull en längdgräns, eller sätt de onormalt storväxta på den vertikala leden i en särskild loge/inhängnad/bur och släpp inte för alt i världen ut dem. De hamnar nämligen alltid, med 100 % säkerhet, framför just mig! Jag lovar! Och nog för att jag ståtar med 170 centimeter över havet, men jag såg i lördags inte alls över huvudet på 2-metersmannen och hans (betydligt yngre, är det vanligt i teaterpublikkretsar?) lika långa kvinnliga sällskap som hade positionerat sig framför mig och min far. Tack, långa paret, tack för det. Ändå en väldigt trevlig lördag och ett lyckat teaterbesök. Se den, det är en härlig surrealistisk och överraskande pjäs, jag måste nog ta och läsa boken. Ja, efter att ha avklarat alla sjumiljarder sidor till nya delkursen i pedagogisk historia, såklart.
Made it
Hemtentan gick bra, tänka sig. Sen blev jag sjuk, och jag är sjuk än. Vilket är dåligt för veckan är rätt händelserik med Uppsala-middag på onsdagen och the fabulous Mando Diao på Cirkus på torsdagen. Snörvel borde brinna på bål.
