is it just me...

Annika Hamrud skrev idag i DN På Stan om Ångrarna, en film om könsbytare som byter tillbaka eller inte riktigt vet, inte riktigt känner sig hemma i något av könen. Annika skrev fint, och jag tänkte på dikotoma variabler. Kanske är kön inte en sådan i framtiden. Kanske borde kön inte vara en sådan nu. Filmen Ångrarna handlar bland annat om Orlando, som vill vara både man och kvinna.
Kategoriseringen skapar väl ordning i kaoset, gör identifiering möjlig, det som bygger en identitet, det som skiljer oss från vissa och ger samhörighet med andra. Värderingar, sympatier, åsikter. Till dessa tillhörande livsstilar, klädstilar, musiksmaker, studieval, littertursmak.
Jag fick nyligen höra att jag inte klär mig som jag röstar. Då kände jag mig skev, att jag inte gjorde som jag borde, men jag borde väl ha blivit glad. Bevisat något kanske, varit den svarta svanen, den som bevisar motsatsen och gör hypotesen osann.
Inom psykolgin talas det om in- och outgroups. En grund till rasismen. Man favoriserar sin egen ingroup, de som är lika en själv, de man har nära. Ens familj. Ens landsbröder/systrar. Och så vidare.
Men då borde Orlando få flest ingroup-favoriseringar. Om h*n kan tillskrivas båda värdena på en dikotom variabel borde hela populationen favorisera Orlando.